Tufft för döva
“Under pandemin var det mycket tufft för oss döva. Det var svårt att besöka läkare exempelvis, att höra vad de sa. Läkarna använde munskydd och det gick inte att läsa på läppar. Det fungerade inte heller med tolk på distans. Det var svårt att se och även svårt för läkare att höra vad tolken översatte mitt teckenspråk till.
Oftast krävdes att vi hade tolk på plats, men det funkade inte heller så bra. Ibland kom tolken med en plastskärm framför ansiktet, och då blänkte det oftast.
Många döva hade dessutom svårt att få tag på tolk under pandemin. Oftast ville tolkarna tolka på distans. Men många döva har ju inte tillgång till bildtelefon. Eller så har de svårt att använda en dator, speciellt de äldre.”
På LSS-boendet
“Under pandemin kunde jag inte träffa öppenvården längre. Jag fick sedan också sondnäring i och med att jag sattes på svält i flera veckor på LSS-boendet. Så jag hamnade i en väldigt konstig situation. Det var också så att mina läkare sa att ”vi lägger inte in dig på sjukhus, för där är det störst risk att bli smittad allvarligt och dö faktiskt”. För jag var så känslig och nedbruten även fysiskt. Och det var kanske det som var mest hemskt. Jag hade min hund som vägde 22 kilo, men jag kunde knappt gå 100 meter. Och jag hade ingen hjälp över huvud taget.
Jag hade kontakt med dietisten via telefon som hade hand om sondnäringen. Så där fick jag mycket bra stöd. Fast hela jag fylldes med tanken, varför ska jag fortsätta leva? Varför ska jag inte ta mitt liv nu? Och det var egentligen bara för att jag hade min hund som jag orkade fortsätta. Det var dygnet runt som jag hade den tanken. Varför ska jag finnas en minut till? Det var fruktansvärt. Och personalens glädje. Att se hur illa de kunde göra mig dagligen. Det väckte ilska inom mig. Jag tänkte att jag ska överleva det här. För att på något sätt kunna få upprättelse senare.”
Distansstudier och frisk luft
”Covid påverkade samhället så att många företag och butiker stängde ner till exempel. Det var svårt att få jobb. Men en sak som var bra var att jag pluggade på folkhögskola, och förut var jag tvungen att åka dit och vara på plats. Men under covid kunde jag sitta på distans. Det var så skönt! Jag bor på Gotland och men pluggade i Stockholm. Så det var skönt att kunna sitta på distans och ha videomöten i stället. Det gick att plugga ändå, jag var nöjd med det upplägget. På rasterna kunde man ju gå ut – jag bor på Gotland som sagt så det är fint att gå ut – och 20 minuters rast var gott om tid för att få ordentligt med luft hemma på gården.”
Nyheten som försvann
”Det jag också tycker är konstigt med covid var att det pratades om det konstant i flera år, säkert i två – tre år höll det i sig. Men sen kom kriget i Ukraina, och så fort den nyheten kom ut så dog allt prat om covid. Jag fattar inte, det känns som att allt var ett skämt, det var så mycket fokus ett tag på vaccinering och att hela samhället behövde ställa om sig och en massa påhitt.”
Otillgängligt på sjukhuset
“När jag skulle besöka sjukhuset så var det inte tillgängligt. Eftersom de använde munskydd var det svårt att se och avläsa vad de sa. Man såg bara deras händer och jag blev tvungen att skriva på papper eftersom det inte kom någon tolk, på grund av corona. Det kändes ganska trist. Det blev svårt för oss med funktionsnedsättningar och de med autism, som har svårt att förstå vad ett munskydd är. På grund av det som hände så tycker att jag tillgängligheten inte var speciellt bra. Jag hoppas att det inte händer igen i framtiden.”
Digitaliseringen är det positiva
“Det positiva som kommit ut av covid det är ju också den digitala omställningen. Att väldigt många exempelvis lärt sig att handla digitalt. Väldigt många av mina vänner som liksom aldrig hade kommit på idén att handla digitalt eller ens att prata med barnbarnen digitalt började göra det. Så digitaliseringen tog ju ett verkligt språng under och efter pandemin. Sen finns det ju tyvärr fortfarande en liten klick som sitter där och liksom inte får till det.”
Manipulerade med rädsla
“Under covid lärde jag mig att människor är som socker. Och att de inte tänker själva. Det bästa man kan göra för att få människor att göra saker är att ingjuta rädsla i dem. Och det gör man genom media. Man tar media till hjälp. Folkhälsomyndigheten gick ut varje dag och talade om hur illa det var och hur rädda vi skulle vara. Det var vad jag lärde mig. Det var så otroligt solklart hur man satte skräck i samhället. Jag hade information från många andra tillförlitliga källor. Läkare som försökte komma ut men som blev stoppade både i media och på Facebook och på Instagram.”
Vaccinationstvång
”Jag kände absolut att det fanns ett tvång att vaccinera sig, men jag ville inte det. Men till slut blev jag jättepåverkad av allt prat och det skapade rädsla och oro, så till slut vaccinerade jag mig ändå två gånger för säkerhets skull. En var ju inte tillräckligt så det blev en till, men efter två var det nog kände jag. Mina föräldrar försökte övertyga mig om att fortsätta och ta fler doser, men jag sa nej. Till slut lyckades jag övertala dem om att det räckte för mig med två, för jag kände helt ärligt att vaccinet inte var helt genomtänkt. Jag ville ju veta vad som fanns i det, om det fanns några risker med det eller negativa konsekvenser. Så jag kände mig tveksam till att lita på det. Det fanns så många olika vacciner också, och vissa mådde dåligt av dem. Sen fanns det ju folk som inte vaccinerade sig och aldrig blev sjuka, och vissa som vaccinerade sig men ändå blev sjuka, så det gjorde mig fundersam. Jag misstänkte aldrig att jag själv hade covid, kanske hade jag det någon gång men visste inte om det, men jag testade alltid negativt, aldrig positivt. Det kändes som att något inte riktigt stämde med alltihop.”
Onödiga begränsningar
”Det kändes också onödigt med alla begränsningar i samhället. En fördel var väl att kunna vara på distans och ha digitala möten, det var skönt. Man behövde inte alltid åka långa sträckor för att träffas utan man kunde sitta hemma. Man kunde också jobba på distans och sådana saker. Det var jag nöjd med, det var toppen. En annan begränsning var ju att resa. Jag ville gärna resa utomlands men jag kunde inte. Jag kände mig ganska isolerad. Man blev ju också osäker på vem man kunde träffa för man var tvungen att vara så försiktigt med mask och sådana saker, så det gjorde en ju osäker på om det fanns risk för smitta. Jag tror många blev oroliga, och det kändes lite som hjärntvätteri, att man absolut måste vaccinera sig.”
Att få till årsmöten digitalt
”Det som var bra var att Socialstyrelsen var väldigt tillåtande kring exempelvis årsmötesprotokoll. Att om ett årsmötesprotokoll skulle ha varit inne i juni eller någonting sådant så sa de att, ja men bara ni har mötet någon gång under året så ordnar det sig. Och det var ju tur för en del fick inte till några årsmöten förrän in i november, december. För att hjälpa till satt jag också ordförande på många årsmöten. Och ibland hade jag med mig någon kompis som var bra på att skriva protokoll. På det sättet såg vi till att ordna årsmöten för de som hade svårt, så till slut klarade de flesta det ändå digitalt. Men det var självklart tråkigt för alla att de inte kunde ses.”
Hur ska jag höra vad de säger?
“Munskydden var en fasa under pandemin! Jag har en hörselnedsättning och problem med mina ögon och behöver besöka både läkare och optiker. Några läkare säger okej till att ta av munskyddet men andra gör inte det. Hur ska jag höra vad de säger?
En läkare har t.o.m. skrivit i journalen att jag var svår att få kontakt med!!
Jag hade också problem vid pandemin då jag efter fyra vaccinationer ändå var sjuk en vecka. Jag fick ingen respons på vårdguiden men skaffade självtest på nätet.”
Digital äggrullning
”I många år har familjen träffats på påskafton och tävlat i äggrullning, där varje deltagare rullar ett kokt och egenmålat ägg. Den som kommer längst vinner. Under pandemin kunde vi inte träffas som vanligt, vilket naturligtvis skapade olust hos alla inblandade. Skulle vi för första gången på cirka 40 år vara tvungna att ställa in äggrullningen? Nu satt vi utspridda – döva och hörande – i Örebro, Fruängen och Stockholms skärgård.
Så kom någon på den självklara lösningen – det fick bli digital äggrullning! Vi kopplade upp oss på zoom, där vi i tre olika bilder på respektive skärm kunde följa när varje familj målade sina ägg och sedan rullade dem i respektive hemmiljö. I den digitala uppkopplingen kunde vi med teckenspråk kommentera målningar och äggrullning, tycka till vem som rullat längst (självklart vinner varje år de yngsta) och sedan umgås över en digital gemensam påskmiddag. Numera kan vi mycket oftare än tidigare – oavsett avstånd – umgås, äta middag tillsammans, berätta sagor för barnen och mycket mer.
Trots allt elände som pandemin medförde, gjorde den att utvecklingen och användandet av digitala möten, både privat och i arbete, kraftigt påskyndades. Kan det kallas en sjukdomsvinst?”
Inget vaccin tack
”Jag trodde inte covidviruset var så allvarligt. Med tiden så började det ju komma mycket nyheter och prat om det, men jag vaccinerade mig aldrig. Jag har nämligen ett tydligt minne från när jag var liten och jag skulle vaccineras; jag minns inte exakt vad vaccinet var mot. Men jag minns att när läkaren stack mig så kändes det som att bli skjuten. Jag blev liggande ett tag efter det, och det var inte så kul. Men jag blev i alla fall bättre. Jag hade ju det här starka minnet, och jag ville aldrig ta något vaccin igen efter det.”